När kommer den nya framtiden för bättre patientsäkerhetskultur?

155025254692570178MiaBergSvV

Patientsäkerhet är ett infekterat ämne. Patientorganisationen PatientPerspektiv som varit Sveriges första försök till ett fristående och samlat grepp om patientsäkerhet har berättat historier om när patientsäkerheten inte fungerar. PatientPerspektiv har försökt vässa debatten i patientsäkerhetsfrågor. Svenska medier har reagerat positivt på PatientPerspektiv och anlitat Mia Berg om patientsäkerhetsaspekter om svenska patienter. Svenska media har givit PatientPerspektiv legitimitet och hjälpt till med att informera om patientföreningens existens.

Mia Berg som grundade föreningen PatientPerspektiv har en historia bakom sig som vårdskadad. Mia Berg har kämpat i stark motvind. PatientPerspektiv har varit en diagnosoberoende patientförening. Det krockar med nuvarande struktur. Nuvarande struktur bygger på stuprörssystem. Sedvanliga patientorganisationer uppmuntrar till stuprörssystem i och med att patientorganisationerna speglar vårdens diagnosberoende stuprörsmodell. Mia Berg har under åren som initiativtagare till PatientPerspektiv försökt göra sig delaktig i offentliga sammanhang om patientsäkerhet men nekades delaktighet. När Mia Berg försökt bli delaktig som patientrepresentant har hon slussats runt mellan olika personer och i slutändan är det någon som deklamerat att de inte vet hur de ska kunna hjälpa med att lyfta det PatientPerspektiv står för, även i frågor om patientsäkerhet och ehälsa som är en stor utmaning där patientperspektivet behövs. Det i sig visar hur systemen för patientorganisationer och patientmedverkan behöver förbättras och utvecklas framöver.

PatientPerspektiv har försökt driva en patient rättslig linje och velat stärka patientens röst. PatientPerspektiv har velat ge röst åt vårdskadefrågor för att representation av patientsäkerhetsfrågor ska tas mer på allvar. Patienter är i själva verket rättslösa i vårdskadeärenden och kan slussas runt i det juridiska systemet på ett helt ologiskt sätt. Det är ett strukturellt förtryck. PatientPerspektiv har ifrågasatt kompetensen hos vårdåklagare och hur patientärenden osynliggörs. 2017 publicerade Sjukhusläkaren en debattartikel av Mia Berg och patientombud Marianne Thunberg, ”Svensk vård lämnar patienten rättslös”. Artikeln visar att patientskadelagen utreds men att inget händer. Patientskadelagen är för tunn och patientens rättsliga ställning i Sverige är mycket svagare än i andra nordiska länder. Artikeln är embeddad i referenslistan till denna text för den som vill läsa den i sin helhet.

Det är svårt för patienter att få tag i rätt information i tid. Det är ansträngande att anmäla för att påverka att andra inte ska råka ut för samma sak som en själv – när allt gått fel i vården. PatientPerspektiv har försökt vara en kanal som bryter tystnadskulturen och som skulle underlätta för fler patienter att göra sig hörda utifrån vad som skett och vad det haft för inverkan på deras liv. Man ser inte alltid alla historier, vissa skriver böcker. Offentliga mätningar ger långt ifrån hela bilden. Historien underifrån saknar legitimitet. En öppen patientblogg har varit ett sätt att nå ut. PatientPerspektiv har även velat påverka kulturmönster i vården i allt från bemötande till en förbättrad kultur för avvikelsehantering.

Språkets makt: incidentrapportering eller klagomålshantering utifrån patientmedverkan?

155025259624368919SpråkPM10

The Bmj Opinion har debatterat kulturproblemen med incidentrapportering/ klagomålshantering när patienter eller anhöriga vill anmäla vården eller framföra patientsäkerhetskritik. Att framföra kritik i vården leder för det mesta till att synpunkter och iakttagelser av patienter eller anhöriga avfärdas, leder till dåligt bemötande eller rent av förnekelse från vårdens sida. Det övergripande kulturproblemet om anmälningar i vården handlar om kulturproblem och blir till och med en akademisk fråga om begrepp. När vården själv anmäler ses det som incidentrapportering men när patienter eller anhöriga anmäler definieras det som klagomålshantering. The Bmj Opinion sammanfattar problematiken med att vårdpersonal ofta vägrar utgå från förbättringsförslag som reses av patienter eller anhöriga gällande förbättrad patientsäkerhet. Patienter och anhöriga anses framföra subjektiva iakttagelser, anekdotisk evidens eller anses bara klaga på den vård som ges. När vården själv sköter avvikelserapportering ses det som incidenter och ges högre status i termer av objektivitet, rationalitet och anses trovärdigt.

Miles Sibley, direktör för Patient Experience Library, sammanfattar att forskning ofta visar att sjukvårdsstatistik är för lätt att manipulera. Även om statistik ter sig trovärdig finns risk att organisationskulturen sätter prestige före sanning. 2013 lanserades den engelska rapporten ”Report of the Mid Staffordshire NHS Foundation Trust Public Inquiry” som ett försök att hitta sätt för patientmedverkan i incidentrapportering/ klagomålshantering i England för att det inte fungerar som det är tänkt.”Report of the Mid Staffordshire NHS Foundation Trust Public Inquiry” har identifierat och tydliggjort ett av de största problemen som uppstår när patienter och anhöriga lägger sig i: ”Patient involvment structures have relied on goodwill and insight to make them work – in Stafford this meant they quickly broke down under dysfunctional relationships and in-fighting, whilst the lack of support led to a preoccupation with constitutional arrangements rather than patient concerns.” Rapporten är ett sätt att inleda formuleringar om att införa patientdelaktighet för förbättrad patientsäkerhetskultur.

World Health Organisation med kunskapens frukt om patientsäkerhet

155025262442051660WHOKunskapPM10

World Health Organisation (WHO) har tio övergripande punkter om patientsäkerhetsrisker. WHO beräknar att 1 av 300 patienter skadas i vården och att vårdskador är 14:e orsaken generellt sett till ökad sjukdomsfrekvens, 10 % av alla patienter på sjukhus kommer att skadas i vården, felaktig läkemedelshantering är högrisk område för vårdskador, minst 15 % av världens vårdkostnader utgår från vårdskador, att satsa på patientsäkerhetskultur kommer minska vårdkostnader, minst 14 % av alla världens patienter får vårdrelaterade infektioner, mer än en million patienter dör i onödan pga. kirurgiska komplikationer, minst 5 – 17 % av alla världens patienter blir feldiagnosticerade, stora patientsäkerhetsrisker är kopplade till radiologi, administrativa misstag i primärvården sker i allt från 5 % till uppemot 50 % av patientfallen.

WHO World Alliance for Patient Safety & BMJ litteraturstudie

155025270999938031WHOStudiePM10

WHO:s världsallians för patientsäkerhet lanserades 2004. 2004 var det första gången som personer verksamma med hälsopolicy, verksamhetschefer och representanter för patientorganisationer samlades för att formulera nya mål för patientsäkerhet. En världsomspännande agenda instiftades med fem övergripande punkter för patientsäkerhet:

  • Globala patientsäkerhetsnormer- och standarder
  • Främjandet av evidensbaserad patientsäkerhets policy
  • Främja mekanismer som lyfter fram patientsäkerhet internationellt
  • Uppmuntra till patientsäkerhetsforskning
  • Bistå länder inom nyckelområden för patientsäkerhet

2010 publicerade British Medical Journal en litteraturstudie, ”Patient safety research: an overview of the global evidence” över patientsäkerhetskultur på beställning av WHO World Alliance for Patient Safety. Fynden utifrån litteraturstudien visade övergripande patientsäkerhetsproblem från i-länder. 3 – 16 % av patienter på sjukhus drabbas av vårdskador. 23 olika patientsäkerhetsfaktorer studerades, 8 handlare om strukturfel, 5 handlade om vårdprocess och 10 patientsäkerhetskriterier relaterade utfall. BMJ kom fram till att det föreligger stora kunskapsluckor på struktur och processnivå om patientsäkerhet. BMJ kom fram till att 30 – 50 % av patientsäkerhetsproblemen kan undvikas. Man beräknar att läkare som arbetar för långa vårdpass står för minst 36 % av alla patientsäkerhetsrisker. Värderingar, attityder och normer har stor inverkan på hur säker eller osäker en vårdkultur är. Feldiagnosticering studeras inte i tillräcklig grad och man räknar med att minst 10 – 15 % av alla patienter feldiagnosticeras. BMJ rapporterar att WHO identifierat att minst 40 – 70 % av alla sprutillfällen sker med återanvända nålar. 25 % av alla patienter inom intensivvård kan räkna med vårdrelaterad infektion. Blodprodukter i vården är inte tillräckligt säkra. Äldre människor är extra sårbara för patientsäkerhetsrisker. BMJ anger att det saknas studier i patientsäkerhet om patienter utanför vården. BMJ sammanfattar och visar på framtida behov om patientsäkerhetsforskning: ”Our review suggests that harm occurs too often and that much of it is avoidable. Reducing harm will require targeted, well-designed and appropriately managed research to gain greater understanding of its causes and contributing factors, especially in transitional and developing countries. The next generation research should therefore focus on better definitions of the problem and on effective solutions that reduce harm in medical care.”

Sveriges Kommuner och Landsting om patientsäkerhetskultur

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) rekommenderar att patientsäkerhetsmätningar görs med minst två års mellanrum för att kunna utröna om mätningar haft någon effekt. SKL anger att kulturen är organisationens personlighet och att organisationens klimat är dess humör. Svensk hälso- och tandvård mäter patientsäkerhetskultur sedan 2008. SKL anger att det idag saknas evidens inför vilket verktyg som ska användas för att mäta patientsäkerhetskulur. En fråga jag har i anslutning till det är om det finns ett inordnat patientperspektiv – vad hade till exempel PatientPerspektiv som organisation velat införa som inte finns med?

Utvecklingen av patientsäkerhetskulturmätning inom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har skett inom ramen för regeringens satsning på patientsäkerhet 2011 – 2014. Det är vad man kan utläsa av SKL hemsida idag. 2016 publicerar SKL ett dokument, ”Rekommendationer från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) för fortsatt arbete med patientsäkerhetskultur” där man eftersträvar långsiktiga lösningar, verktyg som stödjer förbättringsarbete och som kan anpassas till alla delar av vårdorganisationen, möjligheter till kunskapsspridning mellan landsting och regioner, lösningar med koppling till forskning. En mängd punkter som saknar motstycke i verkligheten.

2015 publicerade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) en patientsäkerhets rapport, ”Patientsäkerhetskultur”, en mätning över 2012 till och med 2014. SKL har inte gjort någon senare mätning. För den som vill veta mer måste man vända sig till sitt eget landsting/region för att veta om några regionala patientsäkerhetsmätningar gjorts.

”Rapport från SKL. Inte ETT ord om vårdskador pga felaktig information i IT-systemen. #patientsäkerhet #IT #vårdskada” (@Kaosliv, Twitter)

I SKL:s rapport förekommer olika diagram om vem som tar patientsäkerheten på störst eller minst allvar. Det finns motstridiga resultat. De övergripande resultaten visar att de tre sämsta områdena är: benägenheten att rapportera händelser, lärandeorganisation och högsta ledningens stöd till patientsäkerhetsarbete. Det är stora brister i öppenhet och kommunikation kring avvikelser generellt sett. Annars visar rapporten att personer i chefsbefattningar befattar sig mest med frågan och anser samtidigt att patientsäkerhetskulturen är högre än hur vårdpersonal uppfattar situationen. Läkare är den kategori som allra minst hanterar patientsäkerhetsfrågor. I rapporten om patientsäkerhetskultur anser man att patientsäkerhetsarbete tar för mycket tid, återföringen och kommunikation kring avvikelser har försämrats, det föreligger kulturproblem utifrån att ens vilja göra avvikelsehantering, avvikelsehantering har för krångliga rapporteringssystem, att det är svårt att samordna, svårt att se konkreta aktiviteter som förbättrar patientsäkerhetskulturen, att organisationsförändringar över tid försvårar för jämförelser över tid. Behov som uttalas är att medarbetare och chefer blivit mer medvetna om vårdorganisationens svagheter och styrkor, att man blivit bättre på information till patienter och patientmedverkan i och med den nya patientsäkerhetslagen (2010:659) som tillämpats sedan 2011 men som trädde i kraft 2012, att medarbetare blivit mer medvetna om avvikelsehanteringens betydelse för patientsäkerheten. Detta sistnämnda bör ändå ses som en sanning med modifikation. Vårdpersonal som hanterar avvikelsehantering hamnar i dålig dager. Olika landsting har haft uppskov med säkerhetsfrågor och spårbarhet. I och med GDPR (General Data Protection Regulation) och NIS direktivet påtvingas förändringar om krav på redovisning och att uppskov inte längre gäller. Vad är verkligheten bakom de siffor som redovisas? När jag sökte i rapportens egen referenslista om patientinformation visar sig länken vara felaktig. Man gör bäst i att googla: ”vid skada i vården – Information till dig som patient” (var brukar den här broschyren finnas tillgänglig rent konkret i vården?). Det är en broschyr med lite information om patientnämnden, IVO, landstingets ömsesidiga försäkringsbolag (LÖF) och läkemedelsförsäkringen. Broschyren från SKL ger inga praktiska hänvisningar eller stöd till patientbemyndigande vid incidentrapportering. Man delar idéer om vad man som patient ska kunna förvänta sig vid incidentrapportering: dvs. att bli informerad, att man lyssnar, bra bemötande, att vården är tillgänglig för frågor, att vården tar ansvar, att vården utreder, förebyggande arbete, att vården står vid patientens sida. Av de många texter som skrivits hos PatientPerspektiv har mest förekommit kamp om tillvaron vid vårdskada och att landstingen skriver politiskt korrekta svar som inte har med verkligheten att göra, att patienter känner sig utsatta för att de måste vända sig till den vårdenhet där skadan skett istället för att kunna agera fristående gentemot myndighetsväsende, att handläggning av ärenden tar för lång tid…

”5 § Med vårdskada avses i denna lag lidande, kroppslig eller psykisk skada eller sjukdom samt dödsfall som hade kunnat undvikas som adekvata åtgärder hade vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården.” (Patientsäkerhetslag 2010:659)

2016 publicerade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) rapporten ”Skador i vården” som utgick från markörbasede journalgranskningar 2013 – 2016. Rapporten är en nationell och regional studie. De viktigaste nationella fynden handlade om att antalet vårdskador med trycksår och infektioner ökade under andra halvåret 2015 men inte under första halvåret 2016. Frekvensen av vårdskador är dubbelt så hög för utlokaliserade patienter, 100 000 patienter får varje år undvikbara vårdskador, vårdtiden för patienter med vårdskador är dubbelt så lång som för patienter utan vårdskada, kostnaden för vårdskador beräknades till 7 miljarder kronor årligen. Det största problemet med vårdskador gäller brister i dokumentation. De regionala skillnaderna är både ganska stora och emellanåt ligger de på en ungefärlig liknande nivå. 2013 hade Jämtland den högsta procentsatsen för vårdtillfällen med vårdskador: 33, 3 %. Den lägsta frekvensen för vårdtillfällen med vårdskador 2013 uppvisade Jönköping med 6,2 %. Den högsta frekvensen för vårdskador uppvisade sedan Värmland 2016 med 17,9 %. Den lägsta frekvensen för vårdskador 2016 uppvisade Örebro med 5,4 %. Under mätperioden uppvisar olika landsting både ökning och sänkning av vårdskador i vården. Den generella bilden pendlar ungefär mellan 18 % och ca. 11 %. Frågor man kan ställa till denna information är journalanteckningar i sig. Kan man lita på att de patientsäkerhets problem patienter har och vill framföra alltid förts in i journalen? Journaler kan försvinna när det som inte får hända har hänt…

2019 publicerar SKL en nationell jämförelse över vårdskador i den somatiska vården med mätperiod från januari 2013 till och med juni 2018. Den största farhågan handlar om att antalet utlokaliserade patienter ökat och att överbeläggningar fortsätter öka. Antalet vårdskador anses ha minskat något. Den högsta frekvensen vårdskador i SKL rapport handlar om vårdrelaterade infektioner.

När jag läser SKL rapporter inser jag att kriterierna är väldigt snäva och att det patienter vet är andra former av vårdskador inte kommer med i beräkningen. Vårdskador kan även relateras till fenomenet felaktig diagnos som inneburit andra bestående men. Borde man inte relatera försenad diagnos till skillnad från felaktig diagnos? Undanhållande av diagnos är en form av vårdskada. Undanhållande av behandling är en annan form av patientsäkerhetskultur skada som även kan definieras som vårdskada. Vårdskador handlar även om psykiskt lidande i vården (vårdlidande) och den kategorin finns inte ens med. Att nekas somatisk vård pga. psykiatrisk diagnos eller annan diagnos, t.ex. hiv är ytterligare former av patientsäkerhetskultur skada. Det är förunderligt att man inte räknar in åtgärder utifrån Försäkringskassan och hur sådan hantering påverkat patientsäkerheten. Vårdskada är i själva verket ett mycket mer omfattande begrepp än vad som anges i SKL rapporter.

Vad vet du om Lex Maria och Lex Sarah?

1177.se informerar om gränser för vårdskada och hur avvikelserapportering går till. Vårdskada eller risken för vårdskada definieras som problem som uppstått i samband med undersökning, vård eller behandling. Gränser för vårdskada handlar om felaktig och fördröjd vård, läkemedelsförväxlingar, otillräcklig information till patienter, övergrepp, missförhållanden, brister i arbetsrutiner, vårdens organisation eller samarbetsproblem mellan olika vårdenheter. Övergrepp har en vid definition: fysiska (slag, nypningar, skakningar), psykiska (bestraffning, hot, trakasserier, kränkningar), sexuella eller sexuella antydningar, ekonomiska (stöld, förskingring, utpressning). I äldrevården eller socialtjänsten räcker det med misstanke om brist för avvikelserapportering (orosanmälan).

Ytterligare syfte med avvikelserapportering är att patienten ska få klarhet i varför skadan har uppstått. Utan anmälningssystemet tystas problem mer av vårdgivare. Om en vårdskada eller vårdhändelse (även omsorg) är av mer allvarlig art är det vårdgivarens skyldighet att anmäla till IVO. När en anmälan till IVO görs ska patienten eller den anhörige beskriva hur man uppfattat det som skett. IVO:s beslut ska kommuniceras till patienten/anhörige.

Vårdskador av mindre allvarlig art kan patienter och anhöriga bara anmäla till vårdgivaren. Problemet med nuvarande anmälningsstruktur där vårdgivare inte behöver göra någon anmälan till IVO om ärendet inte är tillräckligt allvarligt är att det låser förutsättningar för nationellt lärande. Problemet och åtgärden stannar på lokal nivå. Att inte patienter och anhöriga kan göra självständiga anmälningar till myndigheter underminerar förutsättningarna för de värden patienter och anhöriga uppmärksammat som uppenbara patientsäkerhetsrisker som vårdgivare inte vill ta på lika stort allvar.

”How about putting patient directors on organisations’ ‘Safety Learning Board’ – protects whistelblowers, provides greater transparency & patient voice at the highest level…” (@NatashaCCurran, Twitter)

Inspektionen för Vård och Omsorg (IVO) tillhandahåller statistik från 2013 till och med 2017 om Lex Maria och Lex Sarah anmälningar.

Lex Maria bygger på en incident från 1936 där fyra patienter på Maria Sjukhus i Stockholm avled pga. felbehandling. Patienter injicerades med desinfektionsmedel istället för bedövningsmedel. Lex Maria är en anmälningsskyldighetslag, dvs. vårdgivare är skyldiga att anmäla till IVO om en patient utsätts för risk eller om risken finns att patienten skadas eller får ytterligare komplikationer utifrån sjukdomsbild. Ett rättssäkerhetsproblem tillkom 2018 om Lex Maria. Vårdgivare har inte längre anmälningsskyldighet när patienter begår självmord. Trots att fullbordade självmord fram till 2017 varit den mest vanligt förekommande anledningen till Lex Maria anmälan. Lex Maria anmälan om självmord sker bara utifrån efter fyra veckor om kontakt med vården. Den tiden behöver förlängas.

I november 2018 intervjuades Mia Berg i SVT om förändringen att vårdgivare inte behöver anmäla självmord. Mia Berg förtydligande att anmälningssystemet inte syftar på att stigmatisera. Anmälningssystemet är till för att lära av misstagen för att kunna påverka förbättringar och kulturförändringar. Socialstyrelsen har förklarat förändringen med resonemang om att det saknas lagstöd trots att IVO angivit att det föreligger underrapportering av Lex Maria. Detta myndighetsförfarande är talande för de problem och utmaningar patientsäketskultur står inför. Det visar hur etablissemanget undertrycker både allmänheten och insikten om de värden patient- och anhörigperspektivet kan tillföra. Socialstyrelsen angav att bestämmelsen saknade lagstöd. Varför skapande man inte istället förutsättningar för ett lagstöd? Det blottar bristen på patientinflytande om patientsäkerhet i svensk politik. IVO gick ut med nyheten om förändringar och bekräftar att antalet anmäla Lex Maria självmordsanmälningar minskat. IVO skriver även att brukarorganisationer, vårdgivare och myndigheter arbetar för att minska risker för fullbordade självmord och avrundar med den bisarra slutsatsen att ”genom att följa och analysera det minskade antalet anmälningar kan IVO bidra till det arbetet”.

Lex Sarah bygger på vanvårdsförfarande som skedde på vårdhemmet Polhemsgården i Solna 1997. Lex Sarah är en anmälningshetsskyldighetslag utifrån vårdpersonal för socialtjänsten och äldrevården och omfattar brister i verksamhet, bemötande, övergrepp, vanvård. Sveriges Radios radioprogram P3 Dokumentär sände en dokumentär den 3 februari 2019, ”Lex Sarah, vårdskandalen och visselblåsaren” om historien bakom tillblivelsen av Lex Sarah (du hittar länk till dokumentären i referenslistan till denna text). Anhöriga intervjuades och det framkom exempel som visar att läkare inte gjort korrekta journalanteckningar om aktuella dödsfall utifrån vanvård. Problemet med Lex Sarah är just att allmänheten inte kan göra anmälan vilket bör ses som ett problem för rättssäkerheten.

En övergripande bild av anmälningarna visar att Lex Maria anmälningar ökat mellan 2013 – 2017: från 2226 till 2680 fall. Garderingar för Lex Maria utökades 2017 till att även innefatta skillnader mellan kön och ålder. 2017 inkom 1333 anmälningar inom kategorin kvinnor och motsvarande för män 2017 var 1314. Den högsta ålderskategorin för Lex Maria anmälan 2017 var mellan åldrarna 65 – 79 år. De tre högsta formerna av anmälningar förekommer gentemot den specialiserade psykiatrin, specialistkirurgi och primärvården. De tre mest vanligt förekommande anmälningarna handlar om problem gällande vård och behandling, fullbordade självmord och diagnosticering. Det pendlar lite mellan de olika åren vilken av de tre kategorierna som är högst men fullbordade självmord har flest gånger högst markering.

En övergripande bild av Lex Sarah anmälningar visar att antalet anmälningar från 1077 till 1294 under tidsperioden 2013 – 2017. I likhet med Lex Maria utökades 2017 Lex Sarah till att visa könsskillnader och ålder från 2017. 2017 var den högsta anmälningsfrekvensen utifrån Lex Sarah anmälningar inom socialtjänsten gällande barn/ungdom i åldrarna 13 – 17 år. 2017 inkom 267 anmälningar om kvinnor och 280 om män. De tre högsta kategorierna av de anmälningar som görs skiftar mellan: beviljad insats felaktigt utförd, rättssäkerhet, beviljad insats inte utförd och bemötande. Beviljad insats felaktigt utförd är den kategori som har flest markeringar. De mest vanligt förekommande anmälningarna sker utifrån äldreomsorg, LSS och barn & familj.

Tid för Lex Åke?

155025289695399813AkePM10

2015 debatterades i tidningen Dagens Samhälle behovet av en ny patientsäkerhetslag, Lex Åke. Åke: en äldre man som träffade 66 olika läkare under en tids sjukdom. Utmaningen är brist på helhetssyn och att nuvarande ersättningssystem är ett stuprörssystem. Tanken med Lex Åke är att garantera att äldre garanteras kontinuitet och trygghet i vården och att det ska vara tydligt vem som har ansvar för varje enskild patients välbefinnande. Lex Åke ska kunna utgå från alla platser i vården.

Medicinsk avhandling om lärandeorganisation och patientsäkerhet 

En granskning över det svenska forskningsläget utifrån patientsäkerhet visar ett blandat innehåll. Sidan uppsatser.se ger i dagsläget 658 träffar på sökordet patientsäkerhet och 10 träffar utifrån engelskans patient safety genom samma sida. Den svenska sidan avhandlingar.se ger i dagsläget 13 träffar utifrån sökordet patientsäkerhet och 261 träffar utifrån patient safety. De olika svenska avhandlingarna från olika svenska universitet har olika inriktning utifrån vårdprofessionernas perspektiv. Forskningen handlar om chefers uppfattning över landstingens satsningar och hur bra eller dåligt man uppfyllt målen, allmänläkares förhållningssätt till läkemedel, sjuksköterskor och undersköterskors skattningar och bedömningar av bedömningsinstrument för att skatta patienters smärta, lärande för förstärkt patientsäkerhetsarbete, värdera patientsäkerhetsaspekter utifrån laboratorieanalyser och diagnoser, risker inom sjukhusvård, trygg och sammanhållen vårdkedja, utvärdering av nätjournal, patientsäkerhet vid vård i hemmet, kvalitetssäkring utifrån medicinrättsliga perspektiv, organisatoriska begrepp för patientsäkerhet, utvärdering av att förbättra patientsäkerhetskultur, kulturella perspektiv på patientsäkerhet, utvärdering av patientkommunikation vid 1177, olika kliniska studier och områden för patientsäkerhet. Många olika aspekter studeras och man utvärdera insatser och mätinstrument och söker förbättringsvägar. Frågan är om och hur all denna kunskap tas tillvara eller sprids nationellt. Det är speciellt en avhandling jag kommer att lyfta fram i denna text som handlar om de utmaningar man står inför för att förbättra patientsäkerhetskultur nationellt och vilka bristerna är idag.

”A quote from the classic Oath by Hippocrates, dating back to the dawn of medicine, ‘… abstain from harming or wronging any man…’ brings awareness to potential medical harm being an inherent risk closely linked to its benefits. Despite centuries of scientific evolution, hardly any public, healthcare professional of research attention was brought to reducing medical harm, perhaps, because medical therapies underwent hardly any change until the beginning of the nineteenth century.” (Jonas Wrigstrad)

2018 lades en svensk medicinsk avhandling fram vid Lunds Universitet kring bristerna om lärandeorganisation för patientsäkerhet, “The inside of a paradigm. An expedition through an incident reporting system”, av överläkare Jonas Wrigstad. Det stora problemet är att svenskt myndighetsförfarande utifrån patientsäkerhetsanmälningar bara leder till dokumentation av anmälningar utan att kunskap utifrån felen som uppstått lärs ut för att undvika att samma misstag upprepas i vården generellt sett. Tillsynsmyndigheten tillför oftast inget nytt, alternativa förklaringar förs aldrig fram. Den kunskap som tillkommer utifrån vårdincidenter förs inte in i utredningar och därför går den informationen förlorad. Ytterligare problem vården står inför med tanke på att vara en lärandeorganisation är att chefer byter jobb vilket gör att organisationens minne försvinner.

Överläkare Jonas Wrigstad har analyserat hur lärandekulturen ser ut utifrån patientsäkerhetskultur i svensk vård. Analysen om lärandekultur har utgått från lokal, regional och nationell nivå.

  • Lokalt lärande: 86 %
  • Regionalt lärande: 13 %
  • Nationellt lärande: 1 % 

Ett problem med Wrigstads avhandling är att den bara fokuserar sjukhusvård. Hur ser det ut inom primärvården, privat praktik, äldrevården och andra fristående vårdaktörer sammantaget?

Jonas Wrigstad skriver kort om den stora kända amerikanska patientsäkerhetsutrednigen ”To Err is Human: Building a Safer Health System” från 2000. Denna utredning har visat att den tredje högsta dödsorsaken i amerikansk vård utgår från vården.

En engelsk utredning man inte hört talas om lika mycket lyfts fram i Wrigstads avhandling. En utredning som har syftet att föra in lärandekultur i vården utifrån incidentrapportering, ”An organisation with a memory” från 2002. Syftet med den engelska utredningen har varit att identifiera svagheter i vårdorganisation för att lära av felen och hitta nya tillvägagångssätt och förbättrad hälsopolicy.

Utmaning för framtida lärandeorganisation med bevarat organisationsminne för förbättrad patientsäkerhet

155025308106372689UtmaningPM10.jpg

Minne behövs för att forma nutiden och framtiden. Utmaningar om att skapa ett system för lärandeorganisation med bevarat organisationsminne låter sig göras med ett realtids digitalt managementsystem som kan vara en hybrid mellan ett kvalitetsregister för avvikelsehantering. Ett managementsystem som görs tillgänglig gentemot vården, vårdutbildningar och allmänheten. Ett sådant managementsystem kan tillhandahålla forskning, rapporter, plats där man samlar erfarenheter utifrån olika nivåer inom vårdorganisation och ledarskap som görs sökbara, undervisningsfilmer utifrån incidentexempel och register över alla incidenter (både allvarliga och mindre allvarliga incidenter), förklaring till bakgrunden till incidenter och vilka åtgärder som sedan tagits, vilken kunskap som tillförs utifrån incidenter och hur kunskapen förmedlas vidare och når ut på nationell basis, granskning av effekterna av kunskapsspridningen, dokumentation av hur rutiner för lärande och upprepat lärande går till, patient och anhörigperspektiv behöver ingå. Det är ett format som kan integreras som ett incitament för lärandeorganisation inom olika vårdutbildningar. Tanken om lärandeorganisation behöver göras tillgänglig över många olika aktörer – även fristående vårdaktörer och hela vårdkedjan, från primärvård till specialistvård, äldreomsorgen och både integrativ vård och tandvård. Ett managementsystem för lärandeorganisation behöver bli ett samlat grepp över både privata och offentliga vårdaktörer. Ett transparent managementsystem för lärandeorganisation kan vara ett sökbart system för patienter, anhöriga och allmänheten för att veta vad som är viktigt att avstå (kan integreras gentemot hälsokonto för patientmedverkan/delat beslutsfattande). Eftersom Sverige är ett litet land kan ett sådant system göras till ett övergripande nordiskt samarbete där man delar kunskaper och erfarenheter mellan de nordiska länderna för att öka tillgängligheten till kunskap och infallsvinklar om lärandeorganisation för förbättrad patientsäkerhetskultur och förstärkt patientsäkerhetsarbete. Systemet behöver också ha ett eget kommunikationssystem. Patientsäkerhet behöver ges samma status som kriskommunikation i övrigt.

Mia Berg, grundare till PatientPerspektiv (2015 – 2019)

Mia Berg, patientföreningen PatientPerspektivs grundare har skrivit några avslutande ord i och med att PatientPerspektiv går i graven 2019. Du kan läsa bakgrunden till varför Mia Berg startade föreningen, vad hon velat förbättra, vad hon vet om dagsläget. Mia Berg visar exempel på historien underifrån. Mia Berg är inte övertygad om att andra svenska patientföreningar driver patientsäkerhetsfrågor på det sätt hon själv försökt göra – dvs. i opposition med rådande strukturer. Utmaningen svensk patientrörelse står inför är ett förstärkt patienträttighetsperspektiv som har inverkan på förbättrad patientsäkerhet.

PatientPerspektiv var en diagnosoberoende förening som startades 2015. Utmaningen svensk patientrörelse står inför är att stärka de patient rättsliga perspektiven generellt sett. Höjd ersättning till vårdskadade är en aspekt PatientPerspektiv velat förverkliga. Att förbättra patientsäkerhetslagen är ytterligare incitament Mia Berg ville förbättra. Mia Berg har varit verksam i Göteborgs Universitets patient- och närstående råd vid centrum för personcentrerad vård. Tankar om patientsäkerhet behöver breddas till hela kommunikationskedjan och kommunikation mellan patient och vårdpersonal, förbättrade lärprocesser utifrån vårdincidenter, förenkla anmälningsprocesser, förbättrad patientinformation, ökad tillgång till vårdpersonal i patientsäkerhetssyfte, förbättrade humana synsätt gentemot patienter och anhöriga, patientsäkerhet och ehälsa, patientsäkerhet och vård i hemmet, patientsäkerhet och rollen som anhörigvårdare.

”Skillnader som bekräftar” av Mia Berg, 2019-02-10

155025312573986312SkillnaderPM10

”I dagarna har jag nu slutfört mina sista åtaganden för PatientPerspektiv, och kan härmed kallt konstatera att de anledningar varpå vi tagit beslutet om nerläggning av verksamheten, varit högst välgrundade.

Jag deltog i en konferens i Malmö i somras där bland andra en högt uppsatt person inom vården, knuten till regeringen, talade. I pausen högg jag denne person och berättade snabbt om PP och frågade om det var intressant att träffa oss och veta mer? Vi bestämde att höras i mejlen, vilket vi gjorde och bokade in en träff i Stockholm.

Ungefär samtidigt fick jag förfrågan om att delta som föredragshållare vid en konferens som SIPU anordnade på temat bättre flöden i vården. Jag tackade ja under förutsättning att jag kunde vinkla temat utefter våra, vårdskadades, villkor och fick grönt ljus.

Så jag bokade in allting vid samma tidpunkt och passade även på att träffa en rad andra personer som hjälpt och stöttat PP under årens lopp, skribenter och personer som hållit oss informerade med material ur pressen bland annat. Det fanns så klart många fler jag önskat jag haft tid att träffa och tacka av ordentligt.

Föreläsningen gick bra, med något kraxig röst dock beroende på en för årstiden typisk förkylning.

Reaktionerna på det jag berättade var starka i publiken, en del slog händerna för ansiktet och verkade uppriktigt chockade. De flesta deltagarna jobbade inom vården, flera verksamhetschefer t.ex.

Men. Och nu kommer vi till en återkommande reaktion jag ofta stött på då jag berättat om mina och våra hjälpsökandes erfarenheter vid vårdskada: ”Ja, detta är FRUKTANSVÄRT att det får hända! Men VI, på VÅR avdelning arbetar HELT OCH HÅLLET enligt all patientsäkerhet!”

Det är alltså bara ”andra” som begår felen.

Insikt om egna tillkortakommanden saknas helt i de allra flesta fall. Och så länge denna inställningen är förhärskande, kan det heller aldrig finnas någon egentlig vilja till förändring. För den är ju onödig, förändringen …

Sorgligt nog verkar en hel del även tro att de ökande vårdskadorna beror på … ja, ni gissade rätt; ANMÄLNINGSBENÄGENHETEN. Den numera så berömda. Ökande siffror beror alltså på att ”vården uppmuntrar anmälningar och att fler anmäler annorlunda saker som tidigare inte anmälts”. Jag var tvungen att inte hålla med och istället slänga ur mig den vedervärdiga tesen om att jag istället tror att anmälningsbenägenheten sjunker. I takt med att befolkningen inser att det inte är lönt att anmäla, görs det inte heller. Men vad vet jag?

(nedan finns hela föredraget att läsa)

Mötet med regeringspersonen var trevligt. Vi fin-fikade och diskuterade ingående den nya lagen för anmälningar. Vi delade åsikt om hur vi förstår varför och hur den antagits och hur man tänkt, nämligen helt analytiskt. Regeringspersonen förstod även hur den däremot kan slå väldigt fel mot vissa patienter som inte alls klarar processen att konfrontera en vårdgivare. Så långt allt gott med andra ord.

Däremot blev jag minst sagt förvånad över vad som skulle komma härnäst. Och det kanske var menat som något slags ”tröst” i eländet med hela nerläggningen, men jag blev faktiskt ganska så chockad. Vilket inte händer så ofta kan jag poängtera …

Det sades att behovet av en specifik förening för just vårdskador och patientsäkerhet kanske inte finns?! Eftersom alla redan befintliga patientföreningar har frågan inbakad i sina program och arbetar aktivt med den, som regeringspersonen uttryckte det.

Detta gör mig oerhört beklämd. När inte ens makthavarna ser nyttan av en stark, enhetlig och oberoende patienträttsrörelse i Sverige. Frågan är helt enkelt inte särskilt populär. Av skäl som vi tror handlar om rädsla. Rädslan att öppna den dammlucka som vårdskadorna är. Att släppa fram relevanta ersättningar t.ex, skulle innebära enorma kostnader. Kostnader som skulle behöva bäras av ”någon” …

Sedan har vi frågan om ansvarsutkrävandet. Vilket skulle drabba vårdprofessionerna. Läkare och annan vårdpersonal skulle bli ansvariga i de fall de borde vara det. Det vill säga i fall där t.ex. icke beprövade metoder använts vid behandling och orsakat skada. Jo, det händer.

Så att konstatera att frågan om patienträtten i Sverige är infekterad och fortsätts hållas undertryckt är nog ingen större överdrift i dagsläget. Vilket bekräftar vårt beslut om nerläggning. Tiden är helt enkelt inte mogen. Svensken behöver lära sig ryta ifrån ordentligt, innan några varaktiga förändringar i samhället kan ske.

Jag är den förste att beklaga att PPs rytanden inte räckt.

Här kan ni läsa det föredrag jag höll:

Emil 6 år, Louise 22 år, Christina 37 år, Jens 4 år och Lars 64 år. De hade inte samma tur som jag. De överlevde inte vården. Det gjorde jag.

Vårdens OCH patienternas behov av ett smidigt flöde, som vi talar om här idag, går mestadels hand-i-hand. Med en skillnad; vid vårdskada. Då förutsätter jag som vårdskadad patient att flödet fortsätter även EFTER att olyckan hänt. Samt att flödet genom hela kedjan, inte enbart för vården, hålls intakt via försäkringsbolag och eventuellt rättsliga instanser.

Så jag ska härmed berätta lite vad som sker vid en vårdskada.

I N G E N T I N G. Sker. Ingenting.

Tack för att jag fick komma hit! (vänder för att gå) (skrattar och vänder tillbaka igen)

Nä, jag skojar bara! Jag överdriver så klart, men oroväckande många patienter som tvingats gå igenom processen upplever att verkligen att I N G E N T I N G görs för dem. Vårdskadade släpps vind för våg.

Jag vet alltså vad jag snackar om eftersom jag själv gjort erfarenheten av att (skall jag säga: försöka) anmäla vården, samt lyssnat på otaliga berättelser under åren med min förening PatientPerspektiv.

Jag var själv död pga andningsstillestånd i tre minuter på akuten i Malmö. Under SAMMA tillfälle, hände hela TVÅ missöden, varav sjukhuset bara erkänt det ena. Bägge kunde tagit livet av mig men gjorde inte det.

Ont krut ni vet …

Hade jag kommit in själv till sjukhuset hade jag inte levt idag för ingen utom min pojkvän Joe märkte vad som hände. Ni kan nog själv tänka er de existentiella tankar det föder i en människa … I svallvågorna av mina erfarenheter kring olyckan, startade jag PatientPerspektiv, som kom att bli Sveriges första förening för vårdskadade och deras anhöriga.

Den siste maj 2015 och jag kom in till akuten i Malmö för njursten. Något jag haft sedan jag var sju år gammal, så jag vet vad det är när det slår till. Det började värka runt tidiga kvällen, och jag tar en Spasmofen. Den verkar inte nämnvärt så jag tar en till. När inte heller den tar vet jag att jag måste in och få mer hjälp på akuten. Så jag ber mina föräldrar köra mig, och ringer samtidigt min pojkvän och ber honom komma och avlösa mina föräldrar.

Det sista aktiva minnet jag har från den kvällen är när jag och min mamma står i receptionen på akuten och väntar på att bli inkallade. Min smärta var då så hög att jag travade fram och tillbaka och stampade med foten i marken så ont jag hade. Kommer också ihåg att jag bad en sköterska om en spypåse …

Det som sedan händer har jag fått återberättat för mig, dels av min mamma, dels av Joe och även av läkaren som följde mitt fall.

Jag och min mamma blir invisade av en manlig sköterska som dirigerar mig till en toa för ett urinprov och mamma till ett undersökningsrum. Redan här reagerar min mamma och försöker påtala att det kanske inte är så klokt att lämna mig ensam, då jag är oerhört smärtpåverkad och kan dimpa i golvet vilken sekund som helst. Sköterskan pekar då med hela armen till mig och mamma: ”Du går dit och du går dit!”

Nåväl, provet blir taget på nån vänster, och sedan får jag satt en infart på handryggen och man börjar administrera smärtstillande. Jag får flera doser. Varje gång säger sköterskorna att de kommer tillbaka och tittar till mig efter tjugo minuter, vilket är tiden det tar för smärtlindringen att verka.

Någon gång här kommer Joe till akuten och mina föräldrar kör hem. Vid ett tillfälle kommer jag ihåg en konversation med en sköterska då en av injektionerna gått subkutant, och vi diskuterar om jag borde få en till. Jag minns att handryggen där injektionen lagt sig, blev helt vinröd med vita prickar, något Joe bekräftat senare då jag trodde jag kanske drömt ihop den biten.

Jag minns även att läkaren vid ett tillfälle förklarade att man bestämt sig för att ge en dos Atropin, en hjärtmedicin vilken verkar avslappnande på den s.k. ”glatta” muskulaturen vilket i sin tur kan sätta njurstenar i rörelse.

Sedan hände allting väldigt snabbt.

Jag hade hittills vankat av och an i smärta, men efter sista injektionen, dråsar jag omkull på britsen, med huvudet neråt fotänden. Joe märker då att mitt tal är helt osammanhängande och jag börjar darra. Han lägger sig bredvid mig på britsen och håller om mig. Då ser han plötsligt hur mina händer spänns i kramp och jag börjar skaka okontrollerat.

Han skriker på hjälp! Han trycker och trycker på larmknappen – ingen kommer. Han släpper då mig, rusar ut i korridoren och hittar sköterskor i övervakningsrummet och skriker att de måste komma.

Under tiden han är ute, trillar jag handlöst av bristen i kramp, slår i hela vänstra sidan av ansiktet med en fraktur i ögonhålan till följd. Näsan springer i blod och jag biter i läpp och tunga, slår hårt i kindben, haka och käke på vänster sida.

När sköterskorna rusar in ligger jag helt grå i ansiktet och krampar på golvet. De slösar ingen tid på att ta puls utan påbörjar hjärt- och lungräddning direkt. Två akutläkare kommer, min tröja klipps upp, jag blir defibrillerad. Man lyckas få igång mitt hjärta.

Jag fick återberättat av läkaren dagen efter att jag haft andningsuppehåll i mellan två till tre minuter. Detta var även vad akutläkarteamet sa till Joe direkt efter incidenten, då jag själv låg utan minne på AVA.

Jag kunde tillhört de 3.000 människor som dör varje år i svenska vården. Jag gjorde det inte. Jag lever och tackar min salig mormor och ett hyfsat hälsosamt leverne för mitt starka hjärta som inte lät sig stoppas.

Det går kalla kårar längs ryggraden när jag tänker på vad som kunnat ske om jag kommit in ensam … Ingen hade upptäckt mig förrän efter tjugo minuter då sköterskan skulle kommit för att kontrollera om den sista smärtlindringen tagit. Då hade jag förmodligen redan varit död.

Det var nu efteråt kampen började. Kampen för att få sin självklara rätt i ett system alltför fyrkantigt, tungrott och styrt av politiska beslut för att kunna gynna den lilla människan i kläm.

Jag gjorde alla nödvändiga anmälningar till både IVO och LÖF och hoppades på ett under.

Då jag skrev ihop förloppet i anmälan, tänkte jag på Joe, som tvingades stå och se på hur jag var död i tre minuter, då han trodde att jag aldrig mer skulle komma tillbaka till honom. Hans trauma var minst lika stort som mitt eget, då min minneslucka på ca ett dygn har skonat mig från att minnas. Vi led bägge två av utmattningssyndromet ”fatigue”, vilket drabbar traumapatienter och ibland även deras anhöriga.

Jag började få min ”fighting spirit” och ork tillbaka efter ca två månader, men de första veckorna efter incidenten, kunde jag bara göra en sak per dag. Anmäla till F-kassan, sedan var jag helt slut – en dag. Anmäla till försäkringsbolaget (som inte hjälpte till alls), sedan var jag helt slut av det – tog en dag. Skriva ihop hela redogörelsen för händelseförloppet tog mig tre fulla dagar att slutföra.

Och även ännu en månad efter händelsen, kunde tröttheten drabba mig som ett slag i huvudet och jag kunde inte bara slå bort den och säga ”Skärp mig!” utan måste vila oavsett var jag var eller vad jag gjorde.

Också smärtan bar jag då fortfarande med mig. Från hjärtkompressionen var min bröstkorg och rygg helt mörbultade och först efter två månader, började jag så smått kunna vända mig när jag låg ner. De första drygt två veckorna efteråt, måste jag ha hjälp att komma ur sängen. Fick lära mig att det tar mellan tre till sex månader för vävnaden att läka ända ner på fibernivå.

Så hur sätter man värdet på ett liv? Hur skalar man ett lidande?

När jag råkade höra konversationen mellan en läkare och en sköterska via en avlagd telefon, då läkaren med arrogans i rösten säger: ”-Jamen det var ju aldrig hjärtstopp!”, ville jag bara skrika i luren tillbaka: ”-Förringa inte min mardröm! Bara för att inte ni kan förklara vad som hände betyder inte det att inte jag var nära DÖDEN! Under ER vård!”

För honom var mitt hjärta reducerat till funktion. En muskel. Varken mer eller mindre. En muskel som antingen arbetar eller ej. För mig är det mitt liv.

Mitt liv är de som älskar mig och som jag älskar tillbaka. Mitt liv är också de som hatat mig. Mitt liv är lyckan jag upplevt och smärtan med den. Det är alla de otaliga små djurs liv jag räddat. Det är alla mina misslyckanden och framgångar. Det är varje vackert ting jag skapat med mina händer. Det är allt stöd jag givit åt andra och själv fått. Det är alla de fantastiska platser på jorden jag haft förmånen att se. Det är förmågan jag välsignats med att älska träd. Det är mina ögon – den ständiga källan till att se skönheten. Ska du sitta där och reducera allt detta till en muskel?

I vetskap om hur ”det fungerar”, hade jag inga större förhoppningar om att något gott skulle komma ur detta för min och vår del, men jag gjorde ändå ett försök genom anmälningarna, och hoppades att både IVO och LÖF skulle se det fullkomligt onödiga lidande som åstadkommits genom vårdens bristande rutiner och obefintliga övervakning.

Jag tycker att mitt liv är oersättligt. Hur högt värderar samhället det? Ett liv nästan ändat. Jag fick femtusen spänn i ersättning … Och på köpet, fick jag en förening som hjälpt många, påverkat en del men som framför allt tvingats inse att vi stångat våra huvuden blodiga i försöken att uppnå verklig och varaktig förändring för patienters rätt i svenska vården.

Men visst, det kan så klart också ske MASSOR vid en vårdskada! Fast alltsomoftast stoppar flödet. Stoppar brutalt. Och nu vill jag att ni tillsammans med mig räknar flödesstoppen härifrån:

Förutsättningen för att det ska ske någonting överhuvudtaget vill säga, är att DU SJÄLV kan informera dig om hur du anmäler och vad annat som finns att göra. Flödesstopp Nr1. Efter det lilla hindret finns en hel rad olika stoppklossar, alla till synes utformade för att hindra den vårdskadades väg till upprättelse.

När du väl hittat vägen att gå för din anmälan, ska du klara av att formulera dig på tillräckligt torr myndighetssvenska, för att bli tagen på allvar och inte som en galen rättshaverist! Nr2. Ditt lilla barn kanske har dött eller du har blivit invalidiserad för livet MEN GUD FÖRBJUDE ATT DU SKULLE VISA KÄNSLOR I DIN ANMÄLAN!!

Skulle det vara så att du kanske behöver stanna kvar för observation eller behandling efter din vårdskada, får du själv stå för kostnaden. Behövs senare uppföljande undersökningar får du så klart stå även för den kostnaden själv! Nr3 och 4. Här kunde jag varit snäll och räknat dem som en men jag är inte snäll. Och skulle det vara så illa ställt att du råkat skada dina tänder (vilket hände mig), får du definitivt själv betala allt utöver käkbrott, eftersom vi ju alla vet att tänderna inte är en del av övriga kroppen … Nr5.

Har vårdgivaren av olika anledningar valt att INTE göra en avvikelserapport, ligger dessutom hela bevisbördan på dig som patient. Nr8. Att förstå komplicerade vårdförlopp, rutiner och behandlingar som lekman. Även i detta exemplet kan jag dra erfarenhet av mitt eget fall, då det skulle visa sig att akuten i Malmö helt saknade avvikelserapport för händelsen. Den gjordes först då IVO påtalade felet. Efter att JAG själv anmält alltså. Med dagens anmälningssystem, skulle med all förmodan min olycka gått obemärkt förbi …

Oh, ja just det, höll på att glömma; SJÄLVRISKEN! Självrisken ligger så klart även den på dig. Den självrisk som dras ifrån en eventuell ersättning från LÖF. Landstingens försäkring. Inte patienternas alltså, utan landstingens. Min soffa är bättre försäkrad än jag som patient. Nr9. I vilken annan skadehantering är det DEN SKADADE som står för självrisken??!!

Så upplägget för anmälning ser inte så där jättelysande ut va?! Om vi ens anmäler en olycka, får vi sällan eller aldrig heller någon återkoppling på vad som sker efteråt ur vårdens synvinkel.

Men om direktören för NYCs största sjukvårdssystem, en stad med invånarantal som nästan hela Sveriges, personligen kan ringa upp varenda anmälare så kan våra regioner göra detsamma.

Jag frågade redan innan; hur sätter man värdet på ett liv? Hur skalar man ett lidande? Vårdskadades behov är fullt naturliga. Ställ. Frågan. Vad behöver du? Lyssna sen intensivt till svaren.

En uppriktigt menad ursäkt. På initiativ av vården, inte för att vi tjatat oss till den.

En öppen, transparent förklaring till vad som hände. En försäkran att det som hände oss aldrig ska behöva drabba någon annan. En uppföljning av de rutinåtgärder som sägs vidtagits. Idag finns inget sådant – ingen kontroll görs efteråt. En ersättning som faktiskt är en ersättning, som faktiskt ersätter ett förstört liv i fortsatt lidande. Som inte är en liten klapp på huvudet och ”Här, varsågod får du en liten peng!” Alltför många vårdskadade idag lämnas utan skäliga ersättningar.

Ett ansvarsutkrävande. Ja, mycket som felar i vården idag felar pga systemfel. De går att åtgärda. Men inte allt sker av systemfel. Ett ansvarsutkrävande av antingen felande personal eller ledning är idag omöjligt. Man vill inte peka finger. Men faktum är att vi är alla människor. Människor gör fel. Fel vi kan antingen lära av eller inte.

Trenden är dessutom ökande. Det visar bl.a. den granskning av Lex Maria-anmälningar tidningen Sjukhusläkaren gjorde 2017. Dagens Medicin skrev också 2017 att drygt 110.000 patienter drabbas av vårdskador och en äldre siffra gällande avlidna låg på 3.000. Kostnaderna för vårdskador uppskattades av DM till 9 miljarder om året –och då har man endast räknat de extra vårddagarna, inte fortsatta behandlingar eller invalidisering, kostnader som kunde och skulle ha undvikits.

Överbeläggningar, utlokaliseringar, felaktiga diagnoser och medicinering, medvetna risktaganden där inte vetenskapligt vedertagna metoder används vid behandling är några orsaker till att skador uppkommer. För att inte tala om sjuksköterskefria avdelningar där man hela tiden tvingas släcka akuta bränder i brist på personal. Och detta handlar ”bara” om interna systemfel. Som går att åtgärdas. Om man vill. Flödesstopp Nr10, 11, 12, 13 och 14, 15.

Tar vi sen det hela ett steg längre och ser saken ur rättslig synvinkel, ja då mörknar utsikterna för patienterna ännu mer. Skadeersättningarna till den vårdskadade, baseras på tarifferna för trafikskadade och till ett penningvärde som gällde på 50-talet. Beloppen har alltså inte räknats upp till dagens penningvärde vilket innebär att 100.000 i ersättning skulle motsvara ca 1 miljon i dagens penningvärde … Nr16. Betänk då att 100.000 i ersättning är det ytterst, ytterst få vårdskadade som ens kommer i närheten av. Själv fick jag hela 5.000 för att ha dött i landstingets regi. Efter överklagan. Att jämföras med en ankelskada som inhöstade det dubbla. Av mitt egna försäkringsbolag förvisso …

Och så har vi då även så klart frågan med privat vård. Ersättning från LÖF ges under förutsättning att läkaren och vårdinrättningen är ansluten till landstinget via Patientförsäkringen. Har den skadade behandlats av vårdinrättning eller läkare som INTE är ansluten till landstinget är det vårdinrättningens eller läkarens försäkringsbolag som ersätter skadan. Då kan den skadade råka ut för tråkiga utmaningar, som att tvingas bevisa att det INTE rör sig om en behandlingsskada. Nr17.

Den juridiska handläggningen läggs alltså generellt istället över på den skadade. Nr18. Idag krävs för att en vårdskadad ska få sitt ärende prövat av åklagare, att en anmälan lämnas in till polisen, som i vår erfarenhet generellt avslår den eller ofta låter anmälan bli liggande beroende på arbetsbörda. Nr19. Numera får man räkna med att överklaga avslag Nr20 och polismyndigheten upplyser inte heller alltid om att vårdärenden går under allmänt åtal, eller att det finns vårdåklagare. Nr21 och 22. Man vill styra patienträttsärenden mot civila processer.

Då inträffar nästa hinder; väldigt få advokater vill åta sig patienträttsfall, då de nästan uteslutande alltid kostar mer än vad eventuell vinst inbringar. Nr23. Dvs patienten får betala även om den ”vinner” målet. Med andra ord är den vårdskadade oerhört utsatt och många varken orkar, kan eller har ekonomiska förutsättningar att tillgodose sina rättigheter. Vi konstaterar kallt att vårdskadade således är rättslösa i vårt svenska samhälle. Vårdärenden MÅSTE få en högre status och det MÅSTE ske någon juridisk konsekvens vid allvarliga vårdskador pga oaktsamhet alternativt vållande!

Vi förstår självfallet varför det gjorts så här svårt – ur samhällssynpunkt vill man så klart inte att läkare ska sluta våga utföra behandlingar av risken att få ta konsekvensen om något går fel. Vi propagerar självfallet inte för något sorts system liknande det i USA, där man kan stämma folk till höger och vänster utan till synes ordentlig anledning, men att inte heller någonsin kunna utkräva ansvar är lika fel det!

Även jag försökte polisanmäla vården för vållande. Polisanmälan gjorde jag först senare, då en överläkare på Urologen under ett telefonsamtal berättade för mig då han läste journalen att jag ”förmodligen fått en överdos”. Vilket var första gången jag ens funderat över ordet. Jag visste redan då att det fanns ytterligare en patient i Malmö, som utsatts för exakt samma sak som jag, och om akuten inte heller då gjort någon avvikelserapport, ja, då hade man ju utsatt mig medvetet för livsfara! Och även OM det gjorts en avvikelserapport, hade man ju verkligen utsatt mig medvetet för livsfara, eftersom man då faktiskt VETAT om att den aktuella medicineringen var skadlig. Vårdåklagaren brydde sig inte om att kontrollera. Utredningen lades ner. Överklagan avslogs utan vidare möjlighet till granskning.

Allt detta sammantaget, var något jag själv upplevde som extremt utmattande, vilket bidrog till en insikt att ”någon” behövde göra något. Så jag startade PatientPerspektiv – Sveriges första förening för vårdskadade och deras anhöriga. Vi ger stöd och tips, publicerar patientberättelser och driver en skoningslös debatt i vår blogg. Dvs vi gör inte det längre för från och med i år har vi tagit beslutet att lägga ner föreningen.

Vi har under hela tiden tampats med svårigheter att nå fram med våra kärnfrågor till de berörda myndigheterna och på politisk nivå. Lägg därtill det faktum att vi inte har lyckats med konststycket att bli tilldelade en enda krona i ekonomisk hjälp. Att försöka driva en liten förening effektivt endast på medlemsavgifter är i det närmsta omöjligt. Våra möjligheter till spridning framför allt är oerhört begränsade och vi kan inte heller resa för att delta i så mycket som vi skulle behöva för att synas ordentligt.

Vi har förvisso nått stor uppmärksamhet i media, med våra debattartiklar och en rad olika intervjuer, men det hjälper ju inte. Pressen skriver och rapporterar, det görs det ena inslaget i tv efter det andra, där problemen med vårdskador och hemska missförhållanden i vården lyfts och fortfarande görs I N G E N T I N G från politikerhåll! Tvärtom, verkar utvecklingen i vården gå åt motsatt håll, dvs bli mer och mer patientfientlig. Den nya lagen om anmälan som jag redan nämnt är ett lysande exempel på hur man från officiellt håll verkar vilja städa bort vårdskador genom att komplicera anmälningsförfarandet. Trötta ut patienterna och på så sätt kunna säga: ”SE! Nu minskar vårdskadorna!” När det bara är anmälningarna som minskat. Och så slipper man åtgärda problemet. Vilket vi hävdat sedan vi först fick vetskap om lagändringen. Är det någon som tror att det faktiskt är så att vårdskadorna minskar?! Fråga patientnämnderna …

Att vara militant kritisk är sällan poppis. Men det är nog vad svenska patienträttsrörelsen behöver. När till och med Vårdanalys starkt kritiserar patientlagen för att vara tandlös och ineffektiv i jämförelse med våra nordiska grannländer, bör nog politikerna tänka ett varv till.

Allt handlar om vilken vård vi vill ha i framtiden – en vård där patienter OCH vårdpersonal sätts i fokus. En vård där personalen känner trygghet och tillfredsställelse och har förutsättningarna att sätta patienten i fokus! 23 flödesstopp kunde vi räkna till vid vårdskada. Eller vill vi fortsätta på den inslagna vägen – personalavhopp, stängda vårdplatser och patienter som skadas och dör. Jag tror jag vet vad Emil, Louise, Christina, Jens, Lars och deras familjer skulle valt.”

Jag ber att än en gång få tacka alla som stöttat, peppat, skrivit för oss och hjälpt oss rent handgripligen samt även så klart mina kära medarbetare; Ingrid, Lena, Elisabeth, Karin, Eva och inte minst Marianne vars juridiska sakkunskaper varit omistliga för vår arbete. Tack.

Med detta sagt, är det alltså inte vare sig tiden eller orken som egentligen saknas i mig. Det är hoppet.”

Mia Berg, GPCC, Centrum för Personcentrerad vård

På Göteborgs Universitets hemsida, GPCC, Centrum för Personcentrerad Vård är Mia Berg intervjuad angående vårdskada och patientföreningen PatientPerspektiv. På frågan: Vad kunde ha gjorts för att undvika mitt trauma? Mia Berg svarar: PM – patient monitoring, ”då hade man sett redan innan andningsstilleståndet att något mycket galet var på väg att inträffa. Och då man defibrillerade skulle man istället haft maskinen på semiautomatisk. /…/ Hela förfaringssättet efter en vårdskada behöver revideras. Betalningsskyldigheten till exempel. Varför ska jag själv behöva bekosta extra vårddagar och de extra vårdkontroller och undersökningar som följde efter min vårdskada? Den var ju orsakad i landstingets regi. Vårdskadade behöver en rad saker: en uppriktigt menad ursäkt. På initiativ av vården och inte för att vi måste tjata oss till den. En förklaring till vad som hände (jag vet fortfarande inte, ett och ett halvt år senare…). En uppföljning av de rutiner som man lovar ’ändra’. Hur vet vi vad vårdgivaren gör? Samt en rimlig ersättning. Jag fick femtusen. Det är vad mitt liv är värt. Men av allt behöver vi kunna få ansvarsutkrävande. Något som idag är omöjligt i vården.”

Till minne PatientPerspektivs mål

”Vårt ultimata mål är att inte finnas. Men innan vi kommer dit behövs ansträngningar. PatientPerspektivs verksamhet riktar in sig på tre olika nivåer; för privatpersoner, för vårdinsatser samt politisk nivå. Att verka som en intresseorganisation för privatpersoner som råkat illa ut i vården – hjälpa till med anmälningar, stöd och tips. Att inom vården, på regionnivå samt till privata vårdföretag, kunna bidra med föreläsningar, workshops och utbildning inom patientsäkerhet och bemötande. Vi tror att det är nyttigt för all inblandade i vården – från beslutsfattarna till sjukhusledningen till vårdpersonalen, att regelbundet bli påminda om människan – patienten, något PatientPerspektiv kan bidra med genom att berätta om våra egna upplevelser i vården. Att nå politikerna – via opinionsbildning, verka för politiska beslut vilket leder till positiva förändringar inom vården på sikt. PatientPerspektivs mål är dels att bli en röst för de annars tysta, samt bli en tungt vägande organisation som förmår påverka de politiska vårdbesluten vilka bidrar till ökad patientsäkerhet sam bättre bemötande i vården.”

  • PatientPerspektiv har (kommer att ha haft) en flik för råd och tips utifrån patientbemynidgande perspektiv. De råd och tips PatientPerspektiv givit är (kommer att ha varit, PPs länkförslag kommer ovanför referenslistan):

ATT ANMÄLA VÅRDEN DIREKT TILL IVO – SOM PATIENT HAR PROCESSEN KOMPLICERATS FRÅN OCH MED 1 SEP 2017!

Här under har tidigare följt en lång rad olika åtgärder du som patient tidigare kunnat vidta för att anmäla vården direkt till IVO, Inspektionen för Vård och Omsorg. Denna möjlighet är nu betydligt mer komplicerad för patienten. Från och den 1e sept 2017 är det endast vårdgivaren själv som kan anmäla vårdskada till IVO. Det enda du som privatperson numera kan göra är att ”lämna tips” till IVO. Som patient ska du istället vända dig direkt till vårdgivaren och patientnämnderna. Därför låter jag nedan text stå kvar, trots att delar av den inte längre gäller:

Det är inte helt enkelt att veta var man ska vända sig, hur man kommunicerar med vården eller hur man ska formulera sig i t.ex. en anmälan. Vi har härunder listat de instanser som i dagsläget är de som tar emot anmälningar inom vården. Vi beskriver även vilka olika anmälningar som ska skickas till vem. Nyckelordet för alla anmälningar är ”saklighet” – det vill säga var tydlig och håll dig till saken. Lämna dina känslor därhän, du kommunicerar med en myndighet.

ATT TÄNKA PÅ FÖRE ANMÄLNING

  • be att få ut din journal samt även eventuella röntgenbilder för det aktuella tillfället. Detta kan kosta en slant, men du har möjlighet att få kompensation om din anmälning går igenom och du blir berättigad ersättning.
  • hänvisa till journalanteckningar/röntgenbilder i anmälningen.
  • försök att så fort som möjligt efter incidenten, skriva ner förloppet dag för dag. Tag även egna foton på skadan, samt fortsätt dokumentera skadans utveckling. Kommer du inte själv ihåg, ta hjälp av någon anhörig som kanske var med dig, eller be den aktuella läkaren gå igenom händelseförloppet steg för steg och spela gärna in samtalet. Du har rätt att få veta vad som hänt dig.
  • se till att det finns en AVVIKELSERAPPORT gjord! Denna rapport är mycket viktig för att vården ska kunna förbättras. Vi vet att sjukhusen slarvar med denna rapportering, då det inte alltid finns tid att skriva dem, samt att de ofta inte ens uppmärksammas eller leder till förändringsarbete. Så här står det i Patientsäkerhetslagen gällande rapportering: ”All hälso- och sjukvårdspersonal ska bidra till att hög patientsäkerhet upprätthålls genom att rapportera risker för vårdskador och händelser som medfört eller hade kunnat medföra vårdskada.” Detta innebär alltså att även en skada som skulle kunnat ske, men som inte gjorde det, skall anmälas.
  • du har rätt att vara en del av utredningsarbetet gällande din vårdskada. Patientsäkerhetslagen säger: ”Vårdgivaren ska ge patienterna och deras närstående möjlighet att delta i patientsäkerhetsarbetet. Patienter och deras närstående kan ha mycket att tillföra i vårdgivarens arbete med att förebygga vårdskador. De ser inte sällan sådant som hälso- och sjukvårdspersonalen missar och det är angeläget att denna information används i patientsäkerhetsarbetet.” Även Socialstyrelsen är involverad i patientsäkerhetsarbete och uppdaterar med jämna mellanrum direktiven.

DE OLIKA INSTANSERNA FÖR ANMÄLNING

IVO – INSPEKTIONEN FÖR VÅRD OCH OMSORG

Här gör du en anmälan om du anser att vården gjort en miss som resulterat i skada eller ännu värre, döden. Du kan anmäla för dig själv eller en anhörig. Du bör göra din anmälan inom två år efter det inträffade, anmäler du senare än två år är det inte säkert att IVO tar emot din anmälan. IVO gör ingenting för dig eller den anhörige personligen, utan de utfärdar kritik mot avdelningen där skadan skett. Denna kritik ligger sedan till grund för eventuella vidare utredningar och aktioner från avdelningens sida. Utifrån IVO´s kritik kan sjukhuset ta ställning till om t.ex. en Lex Maria kan bli aktuell. ven ändrade vårdrutiner kan bli aktuella. Här finner du länk till IVO.

Du kan även mejla en fråga till IVO för att kontrollera om din läkare är legitimerad. Man kanske kunde trott det var obligatoriskt i Sverige att arbeta med legitimation, men den senaste tidens rapporter visar annorlunda. Bland annat Uppdrag Gransknings serie om olegitimerad vårdpersonal. Du mejlar hit: kontrollavlegitimeradpersonal@ivo.se

I mejlet uppger du namnet på den/de du vill kontrollera samt vilken vårdgivare de arbetar för. Om läkaren tidigare är prickad, får du ett svar med det tidigare ärendets diarienummer.

LÖF – PATIENTFÖRSÄKRINGEN

Hit skickar du en anmälan om du anser dig ha rätt att få ut någon ekonomisk ersättning för incidenten. Generellt gäller att du behöver anmäla skada inom tio är från att den inträffade. Så här står det på LÖFs websida:

SKADOR ORSAKADE FR.O.M. 2015-01-01:

Du måste anmäla en skada inom tio år från den tidpunkt då skadan orsakades.

SKADOR ORSAKADE T.O.M. 2014-12-31:

Du måste anmäla en skada inom tre år från det att du fick kännedom om att skadan är objektivt märkbar, att skadan kan ha ett samband med en behandling och att patientskadeersättning är möjlig samt vilken försäkringsgivare ersättningskravet ska ställas till. Det finns en yttersta tidsgräns på tio år som räknas från den tidpunkt då skadan orsakades.”

Du kan få kompensation för utlägg i samband med vårdolyckan; om du behövt göra efterkontroller eller legat inlagd på avdelning, mediciner samt även resor till och från sjukhuset. Kort sagt, allt du behövt betala som du inte skulle behövt betala om inte vården gjort en miss. Du behöver kunna styrka ALLA utlägg så var noga med att spara dina kvitton! Du kan även bli kompenserad för inkomstbortfall. Ca 40% av de 14.000 anmälningar som kommer in årligen får ersättning. Här finner du länk till LÖF.

PATIENTNÄMNDEN

Patientnämnden finns till för att hjälpa patienter. I första hand vänder du dig INTE till Patientnämnden med själva skadan, utan om du anser dig ha blivit bemött felaktigt; någon vårdpersonal har sagt eller gjort något olämpligt. Det bästa är att ta upp det inträffade med avdelningen direkt, kanske skriva ett brev till ansvarige. Namn och adresser till avdelningsansvariga hittar man under respektive sjukhus websida. Skulle inte det hjälpa eller man inte är nöjd med svaret, vänder man sig till Patientnämnden.

HSAN – HÄLSO- OCH SJUKVÅRDENS ANSVARSNÄMND

HSAN är en domstolsliknande myndighet som prövar behörighetsfrågor avseende legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal. HSAN kan t.ex. dra in legitimationer från vårdpersonal så att de ej längre får utöva sina yrken. Anmälan görs av IVO, baserat på beslutet i respektive fall. Även Justitieombudsmannen kan göra anmälan. Men trots att privatpersoner inte själv kan anmäla till HSAN, kan det vara bra att veta om att instansen finns. Man kan ta upp frågan med IVO, om man har ett fall där t.ex. en läkare gjort sig skyldig till gravt misstag.

JO – Justitieombudsmannen

JO:s uppdrag är att övervaka att den offentliga makten utövas i enlighet med lagar och regler, samt att granska kommunala – och landstingskommunala myndigheter och dess tjänstemän. Du kan göra en anmälan om du anser att ett sjukhus eller en läkare t.ex. brutit mot lagen. Här hittar du anmälningsformulär.

ALLMÄNT OM KOMMUNIKATION MED VÅRDEN

  • kommunicera dina åsikter brevledes. Om du skriver ett brev till en myndighet, måste ärendet diarieföras och även åtgärdas. Tänk på att mejl inte är sekretessbelagda. Samt att vad som sagts och inte i ett telefonsamtal kan vara svårt att bevisa i efterhand. Skriv brev!
  • anteckna namn på alla du talar med samt datum och vad som sägs.
  • STÅ PÅ DIG! Kräv din rätt. Och ta reda på vad din rätt är framför allt. Du har rätt att veta vad som sker i ditt fall. Du har (oftast) rätt att se vad som står i din journal.
  • gå aldrig till sjukhuset ensam, ha någon med dig, vem som helst – om du saknar anhöriga, grannen – någon.
  • om du inte förstår det man säger till dig, fortsätt fråga tills du förstått. Du ska inte gå ifrån ditt besök och inte veta vad som gäller. Begär en tolk om det finns språksvårigheter. Tänk på att tolk kan ALLA begära, oavsett vilket land läkare/patient kommer från. I handboken, ”Din skyldighet att informera och göra patienten delaktig”, kan du läsa mer om detta. På sidan 37 står följande:  ”Med dagens rekrytering av läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal från andra länder kan det också finnas tillfällen när tolk eller stöd av annan sjukvårdspersonal kan behövas när den utländska personalen har patientkontakter.”

EGET ANSVAR

Jag kan inte nog många gånger påpeka vikten av att mycket noggrant undersöka de kliniker och vårdinrättningar man använder i samband med t.ex. privat plastikkirurgi och även annan vård utanför landstingets.

Oseriösa och oproffsiga kliniker kan fortsätta just för att kunderna fortsätter komma.

Idag är det så lätt att hitta information dessutom. Det första alla bör göra inför kontakt med privatkliniker är:

  • att bara göra ett Google-sök. Har kliniken varit inblandad i fall av vanvård och/eller vårdmissar, lär det ha kommit till medias vetskap och då finns det artiklar.
  • be kliniken om referenser, namn och telefonnummer/mejl/adress till tidigare patienter. Kontakta dessa och fråga om deras upplevelse av kliniken.
  • det kan även vara idé att kontrollera så inte kliniken har betalningsanmärkningar hos Kronofogden eller ligger efter med skatten. Inget bra tecken för något företag …”

I detta textavsnitt har förekommit tre artiklar publicerade i Svenska Dagbladet: ”Gör det inte svårare att anmäla vårdskador” – du hittar artikeln embeddad i referenslistan till denna text för den som vill läsa den i sin helhet, en PatientPerspektiv text om att allmänheten inte längre kan göra anmälningar själva, och en PatientPerspektiv artikel om förslaget att förflytta klagomålshantering från IVO till vårdgivarna.

Denna text är del 10 i serien Patientmakt Revisited

©Philippa Göranson, Lund, 15 Februari, 2019

Patienmakt/Patient CV kan man även få en enkel överblick över genom sociala medier.

Klicka på följande för att följa:

Twitter tillgänglig genom öppet internet 

Facebook tillgänglig genom öppet Internet

Linkedin tillgänglig genom öppet Internet

Länkar utifrån PatientPerspektiv rekommendationer:

IVO

JO anmälan

LÖF

Ytterligare tips:

Du kan ställa frågor och få gratis juridisk vägledning genom sidan 2b4y.com

Referenser:

https://wwww.avhandlingar.se, sökord: patientsäkerhet, patient safety, 2019-02-12

Bates, D W, Jha, A K, Larizgoitia, I, Prasopa-Plaizier, N, “Patient safety research: an overview of the global evidence”, BMJ Journals, 2010-02-19

Berg, Mia, Thunberg, Marianne, “Svensk vård lämnar patienten rättslös”Sjukhusläkaren, 2017-04-26

Berg, Mia, ”NY KLAGOMÅLSHANTERING”, PatientPerspektiv, 2017-03-16

Berg, Mia, ”ATT ANMÄLA VÅRDEN”, PatientPerspektiv, 2017-09-20

Berg, Mia, Vilkkavaara, Päivi, ”Gör det inte svårare att anmäla vårdskador”Svenska Dagbladet, 2017-10-26

Berg, Mia, ”PPS DEBATTARTIKEL I SVD”, PatientPerspektiv, 2017-10-27

Berg, Mia, “Skillnader som bekräftar”, PatientPerspektiv, 2019-02-10 (vissa av texterna från PatientPerspektiv kommer att försvinna när PP stänger ner helt men Mia Berg kan tänka sig att spara vissa av texterna och publicera på en samlingsblogg från det som publicerats genom PP – återkommer med korrekt referens när det skett)

Berg, Mia, Facebook messenger, 2019-02-13, 2019-02-14, 2019-02-15

Corrigan, JM, Donaldson, MS, Kohn, LT, ”To Err is Human: Building a Safer Health System”Institute of Medicine (US) Committee on Quality of Health Care in America, 2000

Curran, Natasha, “How about putting…”, @NatashaCCurran, Twitter, 2019-02-11

Donaldson, L, “An organisation with a memory”Clinical Medicine, 2002

Göteborgs Universitet, “Mia Bergs berättelse”, GPCC Centrum för Personcentrerad vård, senast uppdaterad 2017-04-03

Inspektionen för vård och omsorg, ”Uppföljning av hur anmälningar av självmord har påverkats sedan anmälningsskyldigheten upphörde den 1 september 2017”, 2018-09-13

Inspektionen för vård och omsorg, ”Lex Maria och lex Sarah”, Februari, 2019

Karlsson, Rebecca, ”Patientförening om att självmord inte anmäls: Det är oerhört allvarligt”, SVT Nyheter, 2018-11-13

Larsson, Dan, ”Säkra vården genom en Lex Åke!”Dagens Samhälle, 2015-06-11

Patient Experience Library, www.patientlibrary.net

Sibley, Miles, ”Miles Sibley: The language used to describe patient feedback has a detrimental influence on safety culture”, The Bmj Opinion, 2019-02-05

Ström, Marie, ”Jag är förvånad över att vi inte lyckats lära oss mer”Läkartidningen, 2018-02-08

Sveriges Kommuner och Landsting, ”Vid skada i vården – Information till dig som patient”, 2011

Sveriges Kommuner och Landsting, ”Nationell satsning för ökad patientsäkerhet, Patientsäkerhetskultur, Sammanställning på nationell nivå av landstingens mätningar 2012 – 2014”, 2015

Sveriges Kommuner och Landsting, ”Rekommendationer från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) för fortsatt arbete med patientsäkerhetskultur”, 2016-05-11

Sveriges Kommuner och Landsting, ”Markörbaserad journalgranskning januari 2013 – juni 2016 Skador i vården På nationell- samt region och landstingsnivå”, 2016

Sveriges Kommuner och Landsting, ”Markörbaserad journalgranskning Skador i somatisk vård Januari 2013 – Juni 2018, Nationell Nivå”, 2019

Sveriges Kommuner och Landsting, telefonsamtal, email, 2019-02-11

Sveriges Radio, ”Lex Sarah, vårdskandalen och visselblåsaren”, P3 Dokumentär, 2019-02-03

Sveriges Riksdag, ”Patientsäkerhetslag (2010:659)”, Februari, 2019

The Mid Staffordshire NHS Foundation Trust, “Report of the Mid Staffordshire NHS Foundation Trust Public Inquiry”www.patientlibrary.net, Februari, 2013

https://www.uppsatser.se, sökord: patientsäkerhet, patient safety, 2019-02-12

Vårdguiden 1177, Lex Maria, Lex Sarah, Februari, 2019

Westberg, Lena, ”Rapport från SKL…”, @Kaosliv, Twitter, 2016-08-09

World Health Organization (WHO), ”10 facts on patient safety”, Februari, 2019

World Health Organization (WHO), “World Alliance for Patient Safety”, Februari, 2019

Wrigstad, Jonas, “The inside of a paradigm. An expedition through an incident reporting system”, Lunds Universitet, 2018-02-02

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s